Ella Jonsson

Det här är min plats. Här får jag ta plats. Här finns gott om plats. I stugan i Överkalix, knappt ett stenkast från Kalix älv, hämtar jag och resten av familjen kraft.

Min krönika i Extra, publicerad 9 mars 2011.

Jag drömmer mycket på nätterna (ja, en hel del på dagarna också om jag ska vara ärlig). I morse vaknade jag med en svindlande känsla i kroppen. Jag hade drömt om Överkalix igen. Och det var inte vilken dröm som helst. Det var en flygdröm. Aaahhh! Lyssna här: bron i Svartbyn, alldeles nära sommarstugan, var skådeplatsen för slaget vid Pearl Harbour. Mitt in i striden, i ett rött dubbeldäckat propellerplan, kom en släkting flygande, bara helt fräckt och fullkomligt orädd – jag tror att det var min farmor Ester. Det är oklart vilken roll hon spelade i själva striden, ja, det är fullkomligt oklart vad drömmen handlade om, egentligen. Det var ingen krigsdröm, det är mer känslan jag är ute efter att beskriva. Trots att jag stod på strandkanten och betraktade scenen, kunde jag tydligt känna flygkänslan i maggropen, både i drömmen och senare när jag vaknade. Det var en trygg, skön och stark känsla.

Så är det med mig och Överkalix. Det är den plats i världen som betyder mest för mig. Det är den plats där jag har nära till min innersta kärna, den plats där det är lätt att få kontakt med mig själv. Där hämtar jag kraft och energi, ofta utan att fysiskt befinna mig där. Det räcker med att blunda och landa där i tanken. Gärna på min skrivarsten i skogen, med älven som skymtar mellan trädstammarna långt där nere.

Tankar är märkliga, de vindlar iväg och tar oss snabbt från plats till plats. Jag tänker att kvinnan ska veta sin plats. Enligt det traditionella könsmönstret är den platsen i hemmet. Tack och lov att vi kvinnor i dag, efter tidigare generationers kamp, tagit klivet över tröskeln, ut från de slutna rummen och kräver mer än att stå i skuggan av en man.

Ännu finns det många rum där vi vägras tillträde, även i vårt ”jämlika” land. Kvinnan marginaliseras på arbetsmarknaden, lika lön för likvärdigt arbete är fortfarande mer en vision än verklighet. Runt om i världen kränks kvinnor dagligen. I media, reklam och på film är kvinnan ett retuscherat dekorelement, en schablonbild, som ska vara pinnsmal, lättklädd, storbröstad, sötsnygg, glad, kåt, tyst, nöjd och lagom smart. Vi betalar dyrt, späker oss och pinar oss dagligen, för att nå upp till det sjuka idealet.

Därför är jag så stolt över alla starka, orädda kvinnor i min omgivning som tar plats. Jag tänker på Annika, Åsa, Charlotte, Sofia, Pernilla, Jenny, Eva, Uliz, Josefina, Lotta, Elisabeth, Liv-Jenny, Jessica, Ulrika, Malin, Sofie, Marie, Helena, Lisa, Maria, Rigmor, Kajsa, Kirsi, Therese, Anna-Karin och alla ni andra som är medvetna om er position, som vägrar vika undan. Fortsätt med det!

I går var jag med och såg min dotter Alma, 10, hitta sin plats: sången. Det var en stor upplevelse. På 40 minuter, mitt framför mina ögon, växte hon en decimeter, minst. Samspelet mellan henne och sångpedagogen i deras första möte rörde mig till tårar (som jag höll för mig själv). Alma tog plats, var självklar, kaxig, orädd. Hon sjöng ut, hon berättade om sina mål. Och hon blev bejakad av en stark, trygg och proffsig kvinna.

Hur ska jag knyta ihop den här spretiga säcken, tro? Jo, jag tänker så här: platsen Överkalix är min inre kompass, min viktigaste koordinat. Det är den plats som säger till mig att jag visst får ta plats. Får ta för mig. Får sticka ut. Gör det du också, starka vackra smarta kvinna. För sin egen skull, för alla kvinnors skull. I dag och alla andra dagar. Amen.