Jag och kvällens värdinna Kajsa. Kina är hennes andra hem. Världens godaste, hemlagade dumplings à la Kajsa stod på menyn. Vill ha mer!!!

Rött är kvällens färg, som dessutom skyddar oss mot onda andar under året. Röda underkläder är visst särskilt effektivt. På bilden: Lisa, Ulrika, Adrian och Annika.

Evas bedårande rosa peruk blev kvällens fototema. I love it!

Kajsa håller nyårstalet och vi får lära oss om en massa spännande om Kinesisk astrologi.

Veckans krönika i Extra: öppna armarna för drakens år som inleds den 23 januari 2012. 

Kaninen lämnar över till vattendraken

Det är tur den ligger där den gör, julen. Eller hur. Just när det är som mörkast i vår del av världen och man nästan går på knäna efter en hektisk höst, dyker den upp med ljus och värme, lediga dagar, god mat och sovmorgnar. För visst är det så, att året behöver delas upp och ätas i små portioner. Man kan bara inte sluka hela i en munsbit.

Förra veckan, när jag precis stökat undan granen och städat bort tomtar, julklappspapper och glitter damp det ner en inbjudan på facebook. Nyårsfest!!! stod det. Men vänta nu, nyår har vi redan firat hann jag tänka, dessutom tillsammans med min goda vän som skickade ut inbjudan. Jag läste vidare: nu ska vi fira nyår på riktigt, det kinesiska. Hurra, vilken bra idé – en välkommen ljuspunkt mitt i den låååånga januari. Enligt den kinesiska kalendern infaller nyåret den 23 januari.

Jag fick omedelbart en härlig känsla i maggropen: vi får göra det igen! Det liksom sjöng i mig när jag insåg att jag och vännerna får en andra chans att verkligen hälsa det nya året välkommet. Inte för att vi på något sätt slarvade när det begav sig den 31 december. Nej, vi firade storstilat på alla sätt, med fantastisk mat och dryck och goda samtal. Men på något sätt är det som att alla de där helgdagarna runt jul och nyår flyter runt i ett töcken av skinka, julmust, finkläder, oxfilé och bubbel. Det känns fint att återsamlas och göra om det, med ett öppet och ogrumlat sinne.

I inbjudan fick vi alla veta att det är rött som gäller på nyårsfesten. Den röda färgen har inget med tomtar att göra. Nej, röda kläder, läser jag på nätet, är eldens färg och skyddar mot angrepp av onda andar. Är man själv född i drakens år, löper man risk att drabbas av detta, alltså att bli angripen av onda andar. Hjälp, vilket år är jag född i? Det måste självklart undersökas. Google berättade att jag är född i getens år. Hungrigt slickade jag i mig all information och hummade instämmande om allt jag läste. Japp, jag är en get.

Det är inte vilket år som helst vi går till mötes. Nej, det är vattendrakens år som är i vardande. Det är tydligen nu som man ska utforska nya möjligheter i livet, inom karriären såväl som inom kärlek och pengar. Jahapp, tänker jag, är det därför så många vänner är på väg in i nya jobb och tar modiga steg åt alla möjliga håll. Jag läser mig till att man inte ska sitta passiv under vattendrakens år, det är nu man ska satsa på sina drömmar och göra det där som man tänkt så länge. Draken är nyfiken och fylld av energi. Jag vill också vara nyfiken och fylld av energi. Det är nu alla mina idéer ska förverkligas, den där boken som jag skriver på ska bli klar. Och det spännande projektet med Solitary Road…

Oj, plötsligt är det som att jag har eld i baken. Kraven kommer ramlandes över mig. Särskilt med varningen från vattendraken ringande i öronen: sitt inte passiv, var inte feg, då drabbas du av olycka. Nä, det kan väl ändå inte hända tänker jag. Hur det än blir med modet och nya horisonter, så tänker jag fira in vattendrakens år nu i helgen tillsammans med vännerna. Vi ska laga dumplings tillsammans och äta fortune cookies vid tolvslaget. Gör det du med. För vem behöver inte en annorlunda fest när vintern är som kallast?

Jaha, då sitter man här. Helt sysslolös. Vilket antiklimax efter en höst sprängfylld med både jobb och plugg. Jo, för i september gav jag mig på det galna projektet att plugga på helfart och samtidigt jobba heltid (drygt). Kan ärligt säga att mitt tangentbord har varit glödhett, med skrivande både på jobbet och fritiden. Dag och natt, helger och kvällar. Det sjuka är att jag hunnit en massa annat också: ta hand om mina barn och min sambo, umgås med vänner (kanske inte lika mycket som vanligt, men ändå), jobba med superroliga projektet Solitary Road, skriva krönikor och träna. Fråga mig inte hur det har gått till…men nu är studierna i hamn. C-uppsatsen är skriven, presenterad och godkänd, råmanuset till min nästa bok likaså. Visst är jag glad. Helt överlycklig. Lättad. Stolt. Men också helt tom. Loj. Håglös. Vad ska jag nu göra med all min tid? Jag saknar tanketrådarna och högarna med litteratur. Jag saknar den där känslan att vara djupt nedgrävd i ett stort projekt. Hej jag heter Ella Jonsson. Jag är en workaholic och deadline junkie.

Styvmoderligt har jag behandlat min blogg. Så är det ibland, att man inte kan hinna allt. Och en sak till: det kommer troligen att hända igen…

Hur som helst har jag kommit en riktigt bra bit på vägen med mitt manus: nästa roman. Eller roman, egentligen är det en hybrid: en slags blandning mellan roman och novellsamling. Jag brottas en hel del med själva strukturen och de sista månaderna har jag lagt mycket tankemöda på just den viktiga frågan. (Jo, det är en långsam tankeprocess att skriva en bok, med många frågor och vägval att ta ställning till.)

Härom dagen när jag var på yoga, kom en bild till mig. Poff, plötsligt satt den bara där: en bild av själva romanbygget, helheten. Så var det med förra boken också: många av de krångligaste tankeknutarna löste jag på yogamattan, just när jag slog knut på mig själv i alla möjliga och omöjliga asanas. Nu har bilden fått mogna i mitt huvud några dagar och i kväll ritade jag upp den: bilden av berättelsen, själva strukturen och hur allt hänger ihop. Wow, den inspirerar mig och ska få bli min karta för sluttampen av skrivprocessen. Bilden ska få en hedersplats ovanför mitt skrivbord. Nu, genast!

Det här är min plats. Här får jag ta plats. Här finns gott om plats. I stugan i Överkalix, knappt ett stenkast från Kalix älv, hämtar jag och resten av familjen kraft.

Min krönika i Extra, publicerad 9 mars 2011.

Jag drömmer mycket på nätterna (ja, en hel del på dagarna också om jag ska vara ärlig). I morse vaknade jag med en svindlande känsla i kroppen. Jag hade drömt om Överkalix igen. Och det var inte vilken dröm som helst. Det var en flygdröm. Aaahhh! Lyssna här: bron i Svartbyn, alldeles nära sommarstugan, var skådeplatsen för slaget vid Pearl Harbour. Mitt in i striden, i ett rött dubbeldäckat propellerplan, kom en släkting flygande, bara helt fräckt och fullkomligt orädd – jag tror att det var min farmor Ester. Det är oklart vilken roll hon spelade i själva striden, ja, det är fullkomligt oklart vad drömmen handlade om, egentligen. Det var ingen krigsdröm, det är mer känslan jag är ute efter att beskriva. Trots att jag stod på strandkanten och betraktade scenen, kunde jag tydligt känna flygkänslan i maggropen, både i drömmen och senare när jag vaknade. Det var en trygg, skön och stark känsla.

Så är det med mig och Överkalix. Det är den plats i världen som betyder mest för mig. Det är den plats där jag har nära till min innersta kärna, den plats där det är lätt att få kontakt med mig själv. Där hämtar jag kraft och energi, ofta utan att fysiskt befinna mig där. Det räcker med att blunda och landa där i tanken. Gärna på min skrivarsten i skogen, med älven som skymtar mellan trädstammarna långt där nere.

Tankar är märkliga, de vindlar iväg och tar oss snabbt från plats till plats. Jag tänker att kvinnan ska veta sin plats. Enligt det traditionella könsmönstret är den platsen i hemmet. Tack och lov att vi kvinnor i dag, efter tidigare generationers kamp, tagit klivet över tröskeln, ut från de slutna rummen och kräver mer än att stå i skuggan av en man.

Ännu finns det många rum där vi vägras tillträde, även i vårt ”jämlika” land. Kvinnan marginaliseras på arbetsmarknaden, lika lön för likvärdigt arbete är fortfarande mer en vision än verklighet. Runt om i världen kränks kvinnor dagligen. I media, reklam och på film är kvinnan ett retuscherat dekorelement, en schablonbild, som ska vara pinnsmal, lättklädd, storbröstad, sötsnygg, glad, kåt, tyst, nöjd och lagom smart. Vi betalar dyrt, späker oss och pinar oss dagligen, för att nå upp till det sjuka idealet.

Därför är jag så stolt över alla starka, orädda kvinnor i min omgivning som tar plats. Jag tänker på Annika, Åsa, Charlotte, Sofia, Pernilla, Jenny, Eva, Uliz, Josefina, Lotta, Elisabeth, Liv-Jenny, Jessica, Ulrika, Malin, Sofie, Marie, Helena, Lisa, Maria, Rigmor, Kajsa, Kirsi, Therese, Anna-Karin och alla ni andra som är medvetna om er position, som vägrar vika undan. Fortsätt med det!

I går var jag med och såg min dotter Alma, 10, hitta sin plats: sången. Det var en stor upplevelse. På 40 minuter, mitt framför mina ögon, växte hon en decimeter, minst. Samspelet mellan henne och sångpedagogen i deras första möte rörde mig till tårar (som jag höll för mig själv). Alma tog plats, var självklar, kaxig, orädd. Hon sjöng ut, hon berättade om sina mål. Och hon blev bejakad av en stark, trygg och proffsig kvinna.

Hur ska jag knyta ihop den här spretiga säcken, tro? Jo, jag tänker så här: platsen Överkalix är min inre kompass, min viktigaste koordinat. Det är den plats som säger till mig att jag visst får ta plats. Får ta för mig. Får sticka ut. Gör det du också, starka vackra smarta kvinna. För sin egen skull, för alla kvinnors skull. I dag och alla andra dagar. Amen.

Här, min krönika som publicerades i Extra den 9 januari 2011.

Hur gick det i år? Vad lovade vi oss själva, de där kyliga vackra bubbelrusiga och fyrverkerisprakande minuterna runt midnatt på nyårsaftonen? Förmodligen att sluta upp med en hel hög förkastliga, ohälsosamma laster och redan nästa morgon börja på ny kula med nya, smarta, livsbejakande beteenden. Egentligen är det oansvarigt av oss att lägga så mycket ansvar och förväntningar i händerna på ett alldeles nyfött år, eller hur?

Jag testade en ny grej i år och lovade mig själv att inte lova något alls. Att bara börja året helt lugnt, helt rent och orört. Att bara hänga med och låta det sätta fart av egen kraft. Det kändes storslaget på något sätt, vuxet och smart, att ingenting lova. Aaahhh, jag kände mig så nöjd och som en blixt från klar himmel drämde jag till med världens löfte i förbifarten, bara pang: jag ska skriva min nästa bok under 2011. Det var som om jag hade tourettes syndrom och var tvungen att lova något. Jag sade det till min dotter Alma, hon är mitt vittne. Ja, jag har det till och med på film i mobilen. Mitt löfte att inget lova bröt jag med andra ord minuten efter tolvslaget. Som så många gånger förr. Suck, att man aldrig lär sig!

Men vad är det med alla dessa evinnerliga nyårslöften? Varför kan man inte bara strunta i dem och leva livet, ta dagen som den kommer? Är det rent av så att decemberfrosseriet, med glöggbjudningar, julfester, släktkalas, nyårspartaj och julklappskommers tynger vårt lutheranska sinnelag och tvingar oss att lova bot och bättring? Är det så att vårt sköra samvete inte håller för en månad fylld av hard core-firande och storhandlande?

Det är i och för sig inte så svårt att förstå det dåliga samvetet, när både plånbok och kylskåp gapar tomma innan man ens hunnit sopa undan nyårskonfettin från vardagsrumsgolvet. Man känner behovet att krypa ihop och ligga under en sten och trycka inför årets längsta ökenvandring: den kalla, mörka och fattiga januari.

Jag kollade kalendern nu i veckan och insåg lyckligt att vi nästan har kommit halvvägs. Det betyder att vi klarar januari i år också. Nu är det inte ens två veckor innan lönen dimper ner och dagarna blir flera minuter längre för varje dygn som passerar. Jag har fått världens bokidé också, mitt i smällkalla januari. Tänk om jag rent av kommer att kunna hålla mitt nyårslöfte i år? Hoppas… Och förresten: god fortsättning!

Så här skrev jag i krönikan som publicerades i Extra den 1 december:

Drömmen om en ny mötesplats lever!

Jag studsar till varje gång jag ser dem: bilarna som står parkerade nästan ända uppe på gågatan i vår fina lilla stad, på bästa läget, i stort sett på tröskeln till Smedjan. Hur är det möjligt att Luleå 2010, när de flesta moderna städer leder bort biltrafiken från centrum och öppnar upp för torg och mötesplatser, gör helt tvärt om och bygger en parkering mitt i smeten?

Bilden av bilarna mitt i stadens hjärta, knappt ett myrsteg från gågatan, kastar tankarna tillbaka till ett bilvurmande 60-tal. Till en tid när bilen var frälsaren som stod för status, frihet och oberoende.

Mycket har hänt sedan dess, tack och lov. Vi vet att bilen inte är Messias och att det är bra för hälsan att promenera ett kvarter eller två från parkeringsplatsen. Vi uppskattar ett öppet, inbjudande centrum, där vi kan umgås med nära och kära på sköna ytor, med uteserveringar på sommaren och kanske skridskobanor och värmande brasor på vintern, medan barnen rör sig fritt utan att vi behöver oroa oss för biltrafik.

Jag vet att parkeringsplatsen är tillfällig, i väntan på att Norrporten ska sätta spaden i jorden och bygga ännu en shoppinggalleria (vår tids frälsare?). Den lilla gräsplätten, med den minimala stenläggningen och trädäcket med sittplatser i nivåer, är också tillfällig. Lösningen kom till efter försommarens folkstorm i samband med rivningen av Fritz Olsson-huset. Luleborna ville ha en park, ett torg, en mötesplats. En egen medborgarplats. Den nuvarande minimala parken som blixtfixades, var den bara ett sätt att gjuta olja på vågorna, med förhoppningen att debatten ska falla i glömska och drömmen om ett torg eller en park ska slumra in för alltid?

Jag undrar vad tillfälliga besökare ser när de möter Luleå, med bilarna parkerade ända upp på gågatan? Tycker de att det är bekvämt, eller tycker de som jag och många med mig, att det är fruktansvärt omodernt?

Runt om i världen konkurrerar platser med varandra om besökare, studenter, investerare och etablerare. Det handlar om att vara så attraktiv som möjligt, med utbildnings- och karriärmöjligheter, kultur, sport, nöje och bra bostäder. Och naturliga mötesplatser i det offentliga rummet. Jo, medborgare vill ha det. Det finns massor av undersökningar och forskarrapporter på ämnet, som konstaterar vilken positiv betydelse detta har för en plats.

Nej, jag kan faktiskt inte släppa drömmen om ett torg, en park, en medborgarplats mitt i Luleå. Det behövs för att vår stad ska ta ett steg in i framtiden – som ju faktiskt redan är här!

Yay! I dag är det på pricken en månad till julafton och klapputdelning. För många är det årets mest hektiska period, med julklappsinköp, jobb, glöggfester, julavsluningar, lucia och pepparkaksbak och… Ja, listan är nästan oändlig. Ge dig själv och dina nära och kära en stund avkoppling med en god bok under julledigheten. Jag blir glad om boken i paketet råkar vara Aftonrodnad vacker natt Du kanske vill ge bort boken till dina anställda, eller till alla på din avdelning? Du kan köpa Aftonrodnad vacker natt på Adlibris eller Bokus, på Akademibokhandeln i Luleå eller direkt via mig. Hör av dig i så fall, så löser vi det. God julläsning önskar Ella.

Har vi verkligen råd?

Hörde någonting skrämmande av en kompis häromdagen: det största hotet mot jorden är urbaniseringen, när en allt större andel människor runt om i världen lever hela sitt liv i städer utan några som helst referenser till naturen. Konsekvensen blir, att allt fler individer inte förstår att bensinen i biltanken är en råvara från moder jord, att det vatten vi människor dricker kommer från naturen, att stålet som blir till bilar och hus kommer från järnmalm som bryts i gruvor eller att fisken vi äter har sitt ursprung i havet. Kort sagt, förståelsen för att jordens resurser är ändliga minskar dramatiskt.

Inte konstigt då, att konsumtionen i vår globaliserade värld skruvas upp till nya, fantastiska nivåer. I Indien och Kina växer medelklassen explosionsartat och strävar, helt naturligt, efter samma levnadsstandard som här i väst. Bilismen ökar exponentiellt, det säljs tiotusentals mobiltelefoner – per dag, fler och fler reser och lyxkonsumtionen rusar i höjden.

Min kompis berättade en annan grej också: om hur bristen på rent vatten gör att storföretag som Coca-Cola köper upp hela sjöar i Alaska, tömmer dem på vatten och ”förvandlar” till läsk. Det var droppen, tänkte jag omedelbart, aldrig mer Cola.

Jag vet inte hur du funkar, men jag är en notorisk ”flexetarian” – i bemärkelsen flexibel med åsikter och konsekvenser. Jag hör en massa saker, blir engagerad och bestämmer mig för att alltid handla lokalt och ekologiskt, att inte äta lax eller torsk, att aldrig mer dricka Cola, att läsa noga på innehållsförteckningen, att shoppa mindre, att klimatkompensera när jag reser, att åka buss och cykla, att låta bilen stå.

Hips vips, utan att jag vet hur, slinker en Cola ner i matkorgen, jag åker på flera utlandsresor per år och unnar mig lyxen att handla jordgubbar från Kanarieöarna i januari, där det ligger vackert röda i fruktdisken och lovar sommar när vintern biter som kallast. Det är inte lätt att göra rätt, man är ju inte mer än människa.

Oj, vilken dyster bild jag levererar i veckans krönika. Men jag känner att jag måste få det här sagt. Jag tänker att vi i vår landsända, med skogen, vattnet, malmen och stålet i våra ådror har någonting att lära omvärlden. Jag skulle vilja hävda att vår region börjar bli en utopi – en genuin, äkta plats där människa och natur i högre utsträckning än på andra ställen lever i en hållbar symbios. Inte att vi är bättre än någon annan, utan bara att vi lever annorlunda. Det är historia värd att berätta för världen.