NSD verkar inte vara så snabba på att lägga ut recensionen av min bok på nättidningen… Massa kompisar som inte prenumererar eller bor på andra platser i vårt avlånga land har hört av sig på facebook och på sms med en tydlig begäran: lägg upp recensionen i din blogg, det vill säga kopiera texten som ett inlägg. Det får man ju inte göra rakt av bara så där, men jag kan ju citera recensenten Ingemar Nilsson. Så här inleder han:
”Det är roligt att bli positivt överraskad. För när jag skulle börja läsa Ella Jonssons debutroman tog tröttheten tag i mig. Ännu en bland tusen och åter tusen Homo sapiens sapiens som tycker sig ha något att berätta, tänkte jag smått uppgivet. 225 sidor senare kan jag konstatera: Så fel jag hade. Och det konstaterade jag egentligen bara efter ett antal sidor. Berättelsen om 33-åriga Lydia, som bor i Stockholm men har rötterna i Svartträsk, ett medellångt stenkast från metropolen Överkalix, är skriven med lätt säker penna som vore det hennes tredje eller fjärde bok.”
Nu kommer tårarna på riktigt, glädjetårar. Jag läser om recensionen från början med grumlad blick, känner leendet växa ut i hela ansiktet, runt hela mitt huvud, ut i hela kroppen. Ingemar Nilsson fortsätter med en beskrivning av handlingen, ordalaget är överväldigande positivt och… ja, lyriskt. Så här skriver han: ”Aftonrodnad vacker natt är en hyllning till landsbygden och i synnerhet dess norrbottniska dito. Bilden är romantiserad till bristnigsgränsen. Men lovsången till ödslighet, 29 grader minus och evigt mörker, räddas av Ella Jonssons poetiska prosa.”
Jag jublar och läser vidare. Slickar i mig formuleringar och fortsätter le. Så kommer slutklämmen: ”Allt lever i romanen. Både ting och döda människor, och visst är det lite magisk realism i Ella Jonssons penna. EJ har stor potential skrev jag tidigt i mina anteckningar. Så är det verkligen. Och får hon inte hybris av min recension tror jag vi kan vänta oss mycket av henne i framtiden. Hoppas kan man ju alltid.”
Hybris. Jo, visst fick jag lite hybris. Den vågade jag ägna mig åt i en dag. Alla som skriver vet hur det är: man är aldrig bättre än det sista man skrivit. Och jag är på g igen, med nästa projekt. Det gäller att skärpa sig, vara koncentrerad, inte gå vilse. Men glad, det tänker jag fortsätta vara.