Det finns så mycket hat som ligger och pyr runt omkring i vårt samhälle, särskilt i media och på nätet. Det behövs inte mycket för att det ska blossa upp till rasande eldsvådor. Maria Svelands debattartikel i DN Kultur för några veckor sedan blev en riktig väckarklocka för mig. Högervindar och feministhat, politisk depression. Hjälp, tänk om hon har rätt? Tänk om det är precis så, som det var på 30-talet? Titta dig omkring och fundera vad det är du ser… Själv fick jag nog av näthat och polisanmälde ”min” nätstalker som jag skrivit om på bloggen tidigare. Öppen debatt och dialog är för alla oss som älskar, anonyma hat och hot är för fega stackare.
Här, krönika i Extra 14 mars 2012:
Bu för anonyma näthatare
Den här tiden vi lever i, som hyllar öppenhet och transparens – där internet är en arena som öppnar för nya sätt att tänka och arbeta. Där det är fritt att föra fram och ventilera åsikter, där vi kan hitta kompisar som nördar ner sig i lika smala intressen som oss själva, där vi kan söka information (hur gjorde man innan google och wikipedia?) och känna att vi är en del av del i en gränslös värld – oavsett var i världen vi befinner oss. Vi utvecklar nya affärsmodeller och lär oss nya arbetssätt. Vi utforskar nya sociala koder för det digitala umgänget. I love it!
Men: det finns en ljusskygg baksida, som vi måste sätta strålkastaren på och skrämma fram ur mörkret. Jag tänker på näthatarna. Särskilt de riktigt fega stackarna som vräker ur sig påhopp och hat under anonyma signaturer. Du vet, de där som blir modiga hemma på sin kammare, ensamma med sitt tangentbord i det flimrande ljuset från dataskärmen. Fegisarna dammsuger nätet för att hitta artiklar, åsikter och personer att hatahathata. De finns överallt och verkar bara bli fler och fler.
Ja, faktum är att internet är översvämmat av näthatare och exemplen är många på journalister, skribenter och bloggare som lagt ner bloggar och forum och slutat skriva på grund av näthat. Jag är helt för åsiktsfrihet och självklart ska alla få uttrycka sin åsikt. Nej, det är inte det jag vänder mig mot. Jag vänder mig mot hatet, det onyanserade och helt omotiverade.
Jag läser i MediaVärlden om en undersökning från förra året gjord av kanadensiska Media Badger, ledande inom research av sociala medier. Genom att djupdyka i 150 000 kommentarer på 38 000 brittiska och nordamerikanska tidningsartiklar ville de undersöka anonymitet, antal kommentarer och tonen i inläggen. Deras undersökning visar att över 90 procent av kommentarerna kommer från anonyma personer. Så mycket som 97 procent av artiklarna följdes av vad Media Badger kallar ”falska” kommentarer, med angrepp och förolämpningar där budskapet riktas mot andra kommentatorer. Bara 12 procent av inläggen hade någonting med själva artikeln att göra.
Kommentarsfälten har blivit virtuella klotterplank. Och det går snabbt för diskussionerna att spåra ur: Media Badgers undersökning visar att snacket flyter ut i sidospår inom loppet av 4 kommentarer i 98,5 procent av fallen. Det är skrämmande! Jag tänker att det är många vettiga, nyanserade dialoger som drunknar i hat och dumheter.
Under hösten och vintern har jag fått egna erfarenheter av näthat. Nä, det är inte ett dugg kul. Först i samband med att jag reagerade mot en nationell annonskampanj för ett stort byggvaruhus som drev med samer. Sedan när jag skrev en artikel på Icehotels webb om Kiruna och klondykestämningen där, med gruvans expansion, stadsflytten och utvecklingen inom rymdindustrin. Ja, faktum är att jag tack vare den artikeln lyckats skaffa mig en alldeles egen nätstalker. Han (det måste vara en han) kallar sig Kåseberga och förföljer mig digitalt. Nu har jag fått nog och gjort en polisanmälan. Det hoppas jag att andra skribenter också gör. Personliga påhopp och hat behöver man inte stå ut med. Och till alla anonyma näthatare vill jag säga: kom fram i ljuset och delta i dialogen i stället, hat föder bara mer hat.
Etiketter:DN, internet, Maria Sveland, näthat, näthatare, polisanmäla, stalker
